Vad innebär det att växa upp och att bli "vuxen"? Det är inte sällan man hör fraser som "väx upp" eller "det är dags att bli vuxen nu". Jag medger att jag använder dem också vid väl valda tillfällen. För mig så innebär frasen att man måste lära sig att ta ansvar för sitt eget liv och våga stå för det man gör. När jag var yngre trodde jag alltid att det var att bilda familj, ha körkort och att ha ett fast jobb. En släkting till mig påstod att jag borde "ta ut mina piercingar, ta körkort och bli vuxen". Jag tror inte mognad sitter i vilka smycken jag väljer att dekorera mig kropp med.
 
Jag brukade ha olika perioder i mitt liv när jag växte upp och kunde helt plötsligt bestämma mig för att jag var för gammal för att leka med en viss leksak eller lyssna på en viss musik. Vart jag fått detta ifrån vet jag inte. Jag rensade ut de saker som jag trodde hörde till en viss ålder och slängde dem. Detta resulterade i att jag saknade många av sakerna en månad senare. Jag hade så bråttom med att växa upp och det är konstigt att ingen märkte detta och stoppade mig.
 
Min syn på allt idag är förvirrad. Jag förstår fortfarande inte vad det egentligen innebär att bli vuxen och agera därefter. De som kallas vuxna i mitt liv är onekligen lika barnsliga som de jag gick tillsammans med i första klass. En del strävar efter att bli sedda som så vuxna som möjligt och i mina ögon blir de bara tråkiga. Samtidigt som jag känner mig gammal och dryg så vill jag inte inse att jag redan passerat 25. Kommer jag någonsin känna mig vuxen? Jag vet inte. Hur ska det kännas? Måste man ha barn för att känna det? Jag tar ansvar för mitt liv idag och står för mina åsikter och känslor. Kanske blev jag vuxen utan att veta om det? Gah. Jag är förvirrad.
Peace.
Jag tror att alla har en öm punkt som de är extra känsliga inför. För min del så gäller det djur. Jag kan titta på flyktingar på tv som är undernärda och nära döden och tycka att det är ledsamt men inte direkt tänka mer på det. Men om jag ser ett djur som har ont eller är dött så värker det till i mitt hjärta. Jag kommer ihåg blödiga klipp på youtube där djur som råkat illa ut får hjälp och blir bra igen och klipp där någon berättar om sin saknad till sin katt. Det är inte sällan som tårarna rinner i floder för de stackars djuren. Människor kan allt som oftast prata för sig men det kan inte djuren. De får utstå allt som människor utsätter dem för i tysthet. De kan inte ropa på hjälp när någon beslutat sig för att de inte är värdiga att ha i livet längre och lämnat in dem för avlivning trots att de är fullt friska. Jag stödjer de organisationer som kämpar för djurens välbefinnande och det tycker jag att alla ska göra. Om man skaffar ett djur så tycker jag att man ska ta ansvar för djuret. Varje vinter dör många "sommarkatter" av svält och frost. Ska det vara så?
 
Mitt val att sluta äta viss mat har med allt detta att göra. Jag kan inte förstå att man kan tycka att det är okej att äta en gris men inte en hund? Är inte ett liv lika mycket värt som ett annat? Är det okej att döda för att man tycker att kadavret är gott? Jag tycker inte det. Det sorgliga i allt är att vi behöver djuren men i en perfekt värld som var oförstörd av människan skulle de inte behöva oss. Det är så ledsamt.
Peace.
djur, djurensrätt, tankar, vegetarian,

Skolan slutade i onsdags med ett litteraturseminarium och sedan dess har jag varit ledig. Jag är inte van att vara ledig att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med min tid. Envis som jag är så vill jag slappna av så mycket som möjligt och göra så lite som möjligt men det fungerar inte riktigt. Det finns så mycket som måste göras men jag vill inte. Det gnager på mig när jag försöker slappna och resultatet är brist på avslappning.

Ska nog ta och rensa upp i mitt förråd och kasta ut allt jag inte använder och de saker som jag inte vill ha kvar.

Peace.