Jag är en tjockis och det vet jag. Men varför? När jag var liten så var jag normalviktig och var precis som alla andra. Detta ändrades drastiskt i tonåren. Jag började att gå upp i vikt i en rasande takt och slutade först efter 40kg. Holy shit, jag vet. Hur kommer det sig? En sak i taget. Puberteten var inte riktigt normal men det förstod jag inte förrän senare. Mensen uteblev i flera år men jag klagade inte mycket på den saken. (Mens är äckligt.) Men vikten förblev ett stort problem och trots att jag var aktiv och åt precis som alla andra så kom fördomarna. Jag var ju tjock. Tjock blir man om man äter för mycket och sitter still. Nja, inte alla. Men eftersom jag är mänsklig så trodde jag seriöst på den skiten och började äta mindre och mindre. Min vikt förblev densamma och jag insåg att något måste vara fel. När jag fyllt 22 år så hade jag äntligen mod att söka hjälp och efter blodprov och diverse undersökningar så fick jag reda på svaret. Jag har PCOS.
Klicka: http://www.1177.se/Varmland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Polycystiskt-ovarialsyndrom---PCOS/
Idag kämpar jag fortfarande med att få hjälp och trots upprepade försök att bli av med vikt så har ingenting hjälpt. Hur har sjukdomen påverkat resten av mig? Den gav mig en ganska grav ätstörning då mat är fienden och egentligen borde jag inte äta alls. Mat är ett nödvändigt ont. Trots att ätstörningen har blivit bättre så gör fördomar att den kommer tillbaka. Jag har läst alldeles för många bloggar som handlar om överviktsoperationer och varför människor har blivit överviktiga. Många skriver att de har ätit för att de varit ledsna och att de är ”godismonster” för att sedan klaga på sin övervikt. Wtf? Jag önskar att det vore så lätt för min del.
Kommentera