Jag har observerat en del roliga och en del hemska butiksbiträden på senare tid. Det gäller allt ifrån att de smsar och skiter i att fråga om man som kund behöver hjälp och till otrevlig ton. Det var till och med ett butiksbiträde här i Karlstad som snackade skit om en annan kund med mig, som också är en kund, och tyckte att det var helt okej. Hon ägde dessutom butiken i fråga. Helt otroligt.
 
Om jag får ett bra bemötande när jag är ute och shoppar så finns risken att jag kommer tillbaka. På de ställen där jag är stammis är de alltid trevliga och gör sina jobb galant. Man behöver inte vara övertrevlig för att få kunder att komma tillbaka. När jag var och åt på ett relativt känd pizzeria här i stan så gjorde servitrisen alla tänkbara missar. Hon glömde dryck, bestick och saker som skulle ingå i maten. Hon var stressad, lyssnade inte och svamlade. När jag sedan skulle betala så såg jag att de hade en insamlingsbössa för Röda korset på bänken. Jag plockade fram alla mynt som jag hade i plånboken och började peta i dem. Servitrisen såg irriterad ut och fällde kommentaren: "Det där ska du inte slösa pengar på. Du kan ge dem till mig istället!" Ok.. Hon förtjänade verkligen ingen dricks. Hon förtjänade en utskällning med tanke på den dåliga servicen jag hade fått.
 
Jag älskar smycken och spenderar gärna pengar på dem när jag har råd. Jag är ganska petig och vill gärna se hur smycken ser ut på mig innan jag köper dem. Oavsett om det gäller ett guldhalsband eller silverörhängen så förväntar jag mig att de som säljer dem VILL sälja dem och gör det som ingår i deras jobb. Det finns ett flertal gamla tanter som verkligen inte ska jobba inom försäljning. Istället för att visa smycken så tittar de på dem irriterat och sedan blickar de ut över andra kunder som behöver hjälp. Så har det varit på 3 utav 6 ställen i stan. Skamligt. Numera håller jag mig till de två som jag tycker bäst om bara för att slippa de sura tanterna. Urgh.
Peace.
karlstad, kundservice, smycken,
Jag skriver inte mycket längre eftersom att det känns som att jag inte har något att säga.
Det är så mycket som har hänt att jag inte vet vad jag ska börja. Mitt sociala liv gick i kras och jag gick skilda vägar ifrån vänner som betytt mycket för mig. Det visade sig att vi inte kunde kommunicera längre och att vi hade vuxit ifrån varandra.
Jag var vilsen och visste inte vad som skulle hända men det gick bra. Allt ordnade sig även om jag inte trodde att det skulle det. Det är konstigt.
 
Sommaren tog slut och studierna tog vid åter igen.
Jag känner mig ensam.
Jag känner mig utanför.
Det är som att det finns en osynlig mur mellan mig och alla andra.
De är inte som mig. Jag är annorlunda.
Hur? Jag vet inte. Det är en konstant tanke som envist biter sig in i mina tankar och gör att jag vill överge allt vad socialt umgänge heter.
Det är som att jag inte blir sedd eller hörd. Att ingen bryr sig om mig. Om jag inte är i skolan finns det ingen som hör av sig och frågar hur jag mår. Tomhet. Utanförskap.
ragecake, utanförskap, vem är jag,