Under ett par år så har jag haft problem med mina knän, fingrar, rygg och axlar. Ibland har jag varit så stel och haft så ont att jag inte orkat att gå upp på morgonen. Jag sökte hjälp hos läkare och fick svaret att smärtorna i mina knän berodde på belastningsskador på grund av mina hastiga viktuppgångar (PCOS). Diklofenak skrevs ut och jag började ta det regelbundet. Men det har inte direkt blivit bättre så jag skrev och försökte få tid hos en sjukgymnast istället. Jag fick en tid 27/11 kl.13:00. Jag var inte direkt orolig när jag gick dit och tänkte mest på att jag kunde få några strategier om hur jag ska hantera detta.
 
Kl.13:00 blev jag hämtade av en kvinna i medelåldern som var mycket trevlig och allt kändes bra. 30 minuter senare så fick jag reda på att jag har artros. Hon berättade att det är oerhört ovanligt att en sådan ung person har det och att det är bra att jag hade sökt hjälp. Det finns tydligen massor med hjälp att få. Jag har varit i chock ett par dagar men det börjar lägga sig.
 
Jag har artros.
Knäartros.
 
Mina stela leder och smärtan i mina knän har alltså en förklaring som inte bror på min övervikt. En viss lättnad har infunnit sig eftersom jag nu vet att jag inte behöver vara rädd för att faktiskt röra på mig igen. Förut så kunde det kännas som att mina knäna skulle gå sönder vissa dagar. Den bästa medicinen för detta är tydligen att hålla sig aktiv och att gå ned i vikt. Fuck you PCOS.
Artros, Hälsa, ragecake,

Jag tänker väldigt mycket på PCOS just nu och jag tror att jag vet varför.

Dagligen så får jag se människors inlägg på facebook med motiverande texter som handlar om barn och barnbarn samt familjeliv. Ett exempel är: "Barn och barnbarn är den bästa medicin som går att få, och helt utan skadliga biverkningar." Javisst är det bra att mina fb-vänner är glada över sina barn och barnbarn samt att de delar sin eufori om t.ex. att de är gravida eller om sina barn men samtidigt blir jag påmind om vad jag antagligen aldrig kommer att få. Detta beror ju dels på min totala fobi för förhållanden samt min PCOS.

 

I min PCOS-stödgrupp så skrivs det mest om mediciner som kan hjälpa någon att bli gravid, barn, graviditeter och om aktuella partner och deras bröllop. Det är sällan man kan prata om det som ligger mig varmast om hjärtat: hälsa. Övervikt pratar de om men sällan om följderna och det som jag upplever som riktigt jobbigt. Hormonsvallningar och självförtroendet som ofta brister till följd av PCOS.

Det gör mig ledsen. Dels de där bilderna på facebook och fixeringen med barn. Det fanns till och med en tråd där de ville visa upp sina vigselringar. För de som är singlar och inte intresserade av att skaffa barn har det nog inte den glädjande effekt som de ville ha. Jag skriver bara utifrån mitt perspektiv eftersom det är det enda jag har men det är inte mindre jobbigt för det. Det ger en känsla av ensamhet.

När jag nämner något om PCOS så frågar nästan alla: "Vad är det för något?"

Det är konstigt att inte folk vet vad det är trots att så många kvinnor har syndromet.

 

PCOS är förkortningen av polycystiskt ovarialsyndrom. Syndromet innebär att en del kvinnor har en eller båda sina äggstockar fulla av små vätskefyllda blåsor som vanligtvis ser ut som ett "pärlband" kring äggstockarna. Dessa är så kallade cystor som har bildats av äggblåsorna på äggstockarna. Bara detta kalls för PCO - polycystiska ovarier. För att det ska kallas för PCOS så måste kvinnan ha en hormonrubbning. Detta kan i sin tur leda till att man t.ex. inte har någon mens eller att man har långt mellan menstruationerna.

 

Det är möjligt att ha PCOS eller PCO utan att man märker det. Problemen med syndromet kanske märks först när man försöker att bilda familj och att man har svårt att bli gravid. Andra symtom är t.ex. att man kan gå upp väldigt mycket i vikt (har beskrivits som explosionsartad och jag kan inte göra annat än att hålla med), man har "manlig" behåring på kroppen som hår på bröstet och dylikt. Tyvärr så är även akne i vuxen ålder och håravfall samt insulinresistens som kan leda till typ-2 diabetes vanligt.

 

Jag kommer aldrig att glömma när min gynekolog pekade på skärmen när vi gjorde ultraljud och sa: "Du har PCOS". Det var jag som hade bestämt att gå och göra den där undersökningen och jag tog alla prover. Jag fick se pärlbanden runt mina äggstockar och kände en förlamande skräck. Å ena sidan så var det fantastiskt att äntligen få reda på varför jag hade gått upp totalt 50kg men å andra sidan så fick jag veta att detta inte går att bota utan endast lindra.

Det där med vikten har och är en stor törne i sidan för mig. Fördomarna som kommer med att jag drar storlek 52/54 är hemska. Många människor har blivit indoktrinerade i att alla tjocka människor är ohälsosamma och att alla tjocka människor medvetet har valt att vara tjocka. Just därför så är de också lata och bryr sig inte om sig själva. Detta är dock helt fel. Ingen vet det mer än de kvinnor som har PCOS och viktproblem. PCOS gör att det är ganska svårt att gå ned i vikt samtidigt som att viktnedgång oftast är den bästa behandlingen.

 

Frustrationen är stor och det gör samtidigt att jag känner att det enda som kan hjälpa är det enda som jag inte klarar av. Det finns visserligen bra effekter av PCOS som att t.ex. kvinnor med PCOS kan behålla sin fertilitet längre upp i åldern än andra kvinnor. Rent livsstilsmässigt så är det faktiskt så att kvinnor med PCOS föder lika många barn och lika ofta som andra kvinnor men att det oftare behövs lite hjälp i att bli gravid. Även kroppsligen så har PCOS vissa positiva effekter. Vissa kvinnor med PCOS har en ökad fysisk prestationsförmåga och kan lättare bygga upp skelett och muskler. Nu anser jag inte att det positiva överväger det negativa. Tyvärr.

 

Det är svårt att få vård eftersom de flesta läkare bara säger att jag ska gå ned i vikt och att det är nyckeln till att må bättre. Det finns dock ett bristande stöd i detta och det enda jag har fått höra förutom viktnedgång är att jag inte kan få någon vidare hjälp om jag inte vill bli gravid. Mitt mål är inte att bli gravid utan att bli frisk. Fuck PCOS.