Det känns bra idag. Riktigt bra. Det känns som att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Jag längtar tills ett liv då jag har lite lättare att röra mig, att kunna springa långt igen, att slippa människors dömande blickar. För att förtydliga min situation skriver jag följande: jag älskar mig själv men jag älskar inte min PCOS. Den vikt som jag antagligen lagt på mig på grund av min PCOS gör livet svårare. Det är fullt möjligt att fortsätta att leva såhär men jag har en bild av hur det var innan all vikt och det var lättare. Inom 3 månader ska jag få ett möte på sjukhuset i Torsby och jag är så exalterad.

 

Ciao.

Så atteeehh... Idag tog jag tjuren vid hornen och träffade en överläkare på min vårdcentral. Efter ett långt samtal som inkluderade min nuvarande hälsostatus, livet i övrigt och liknande saker så togs det ett gemensamt beslut om att läkaren ska skicka en remiss till sjukhuset i Torsby och för att jag så få opereras. Min vikt skenar utan stopp och jag har tappat den lilla kontroll jag hade över den trots att jag inte gjort några ändringar i min livsstil. Läkaren slog fast att jag stressar för mycket, äter för lite och oregelbundet och behöver prioritera min hälsa ännu mer. En gastric sleeve kan hjälpa mig på traven och göra en viktnedgång möjlig och för att sedan kunna göra bra val längre fram i livet.
 
Idag ger jag min PCOS fingret och hoppas att detta var första steget mot ett hälsosammare liv och en lättare kropp. Jag kan inte hjälpa de tankar som kommer och jag känner en viss oro inför mitt beslut även om jag funderat på detta i ett flertal år. Ska få träffa en kirurg snart och vi får se vad som händer.
 
Ciao.
Ja, vad ska jag börja? Fick inte min uppsats godkänd för opponering förrän nu i veckan. Opponeringen får vänta tills hösten men nu är det äntligen dags för dagar som är fria från skrivande. Har börjat jobba och har hunnit 3 av mina 10 veckor. Sommaren känns lång men så länge som den är måttligt varm så kommer det gå bra i år också.
 
Ciao.