Det är svårt att förstå hur mycket som har hänt i mitt liv det senaste året. Mentalt så hänger jag inte riktigt med.
Jag läste om hur människor upplevde sina liv efter sina operationer och jag känner inte igen mig i det de skriver. Mitt liv har blivit oerhört mycket bättre men det handlar främst om hur jag tänker och vad jag gör under dagarna.Jag är fortfarande samma person men jag mår bättre.
 
Jag tränar 3-4 gånger i veckan och har endast missat en vecka sedan jag började träna (januari 2017). De 25h som jag köpt hos en PT är nästan förbrukade. Jag har insett att träningen är en stor del av mitt liv och alltid kommer att vara det. Jag har ingen smärta i kroppen och jag sover mycket bättre om nätterna. Samtidigt som min hälsa har tagit ett stort kliv frammåt så har jag insett att det är såhär mitt liv kommer att vara fram tills jag inte orkar längre. Mitt psyke hänger med när jag tappar vikt och det går långsamt nu. Jag spenderar vissa dagar med att vara frustrerad över att det inte går fortare och glömmer hela tiden vart jag startade. Som en påminnelse till mig själv så tog en vän bilder på mig när jag kör marklyft på gymmet. Jag lade upp bilden på facebook och fick massor med positiv respons. Egentligen så är bilden endast till för mig men jag kände ändå att det inte skadar att kanske dela med mig lite av hur mina dagar på gymmet är.
 
De flesta omkring mig är väldigt stöttande och säger endast positiva saker. En del är lite negativa och säger att jag är finare nu och att jag ser frisk ut. Jag kommer aldrig att påstå att jag är snyggare nu än vad jag var i början på min resa då jag är precis samma person. Jag ser likadan ut men en mindre version. I takt med att vikten minskar så ökar min frustration över samhället och den idiotiska kroppsfixering som alla hela tiden uppehåller. Folk pratar vikt och jag blir sedd som fantastisk för att jag går ner i vikt. Det är helt sjukt och jag blir så trött av att människor värderar sig själv efter vad de väger. En människa har fett. En människa är inte fett. Diskussioner om klädstorlekar och att känna sig "som en val", få dåligt samvete för en njuter av mat, diskussioner om "jag borde börja träna". Är det verkligen vikten som får människor att må dåligt eller är det samhällets sjuka normer/värderingar/internatliserat fetthat? Jag hade ont i mina knän när jag var som tyngst och jag är glad att det är borta. Var det vikten i sig som gjorde mig ledsen? Nej, det var smärtan. Smärtan var visserligen ett resultat av det och ingen träning men jag var inte en sämre människa för det.
Hälsa, ragecake, träning,