Det är svårt att förstå hur mycket som har hänt i mitt liv det senaste året. Mentalt så hänger jag inte riktigt med.
Jag läste om hur människor upplevde sina liv efter sina operationer och jag känner inte igen mig i det de skriver. Mitt liv har blivit oerhört mycket bättre men det handlar främst om hur jag tänker och vad jag gör under dagarna.Jag är fortfarande samma person men jag mår bättre.
 
Jag tränar 3-4 gånger i veckan och har endast missat en vecka sedan jag började träna (januari 2017). De 25h som jag köpt hos en PT är nästan förbrukade. Jag har insett att träningen är en stor del av mitt liv och alltid kommer att vara det. Jag har ingen smärta i kroppen och jag sover mycket bättre om nätterna. Samtidigt som min hälsa har tagit ett stort kliv frammåt så har jag insett att det är såhär mitt liv kommer att vara fram tills jag inte orkar längre. Mitt psyke hänger med när jag tappar vikt och det går långsamt nu. Jag spenderar vissa dagar med att vara frustrerad över att det inte går fortare och glömmer hela tiden vart jag startade. Som en påminnelse till mig själv så tog en vän bilder på mig när jag kör marklyft på gymmet. Jag lade upp bilden på facebook och fick massor med positiv respons. Egentligen så är bilden endast till för mig men jag kände ändå att det inte skadar att kanske dela med mig lite av hur mina dagar på gymmet är.
 
De flesta omkring mig är väldigt stöttande och säger endast positiva saker. En del är lite negativa och säger att jag är finare nu och att jag ser frisk ut. Jag kommer aldrig att påstå att jag är snyggare nu än vad jag var i början på min resa då jag är precis samma person. Jag ser likadan ut men en mindre version. I takt med att vikten minskar så ökar min frustration över samhället och den idiotiska kroppsfixering som alla hela tiden uppehåller. Folk pratar vikt och jag blir sedd som fantastisk för att jag går ner i vikt. Det är helt sjukt och jag blir så trött av att människor värderar sig själv efter vad de väger. En människa har fett. En människa är inte fett. Diskussioner om klädstorlekar och att känna sig "som en val", få dåligt samvete för en njuter av mat, diskussioner om "jag borde börja träna". Är det verkligen vikten som får människor att må dåligt eller är det samhällets sjuka normer/värderingar/internatliserat fetthat? Jag hade ont i mina knän när jag var som tyngst och jag är glad att det är borta. Var det vikten i sig som gjorde mig ledsen? Nej, det var smärtan. Smärtan var visserligen ett resultat av det och ingen träning men jag var inte en sämre människa för det.
Hälsa, ragecake, träning,
Det är svårt att beskriva hur tiden efter operationen var. Det var ångest, tårar och vemod varje dag. Ingenting kunde ha förberett mig för allt som helt plötsligt dök upp i huvudet på mig. Jag ångrade att jag genomgick operationen, kunde inte hålla mat nere, mådde illa, var orkeslös, hade svårt att få i mig vätska och ville i princip bara dö. Det var nästan provocerande att läsa om andra som genomgått samma operation samma vecka som mig och som mådde bättre än någonsin. I januari gick jag tillbaka och jobbade heltid och nu mår jag oerhört mycket bättre. Har orken tillbaka och kroppen mår bra. Vikten går långsamt nedåt och jag är nöjd med det. Äter det mesta men är försiktig och äter långsamt samt provar inte nya saker borta. Det har kommit till en punkt då jag är nöjd och inte ångrar operationen. Jag har börjat träna på gym och köpte till 25h med en personlig tränare för att få en bra start. Än så länge så känns det fantastiskt bra. Håller mig dock borta från grupper som har med gastric bypass att göra då folk är så besatta av vikt och inte av hälsa. Mina knän mår bra och det finns andra tecken på att operationen var värd sin tid. -27.5 kg totalt sedan början av första flytet. 10kg sedan operationen.
Trodde aldrig att jag skulle skriva det här men... det jobbigaste just nu är att behöva byta ut garderoben. Jag har ett känslomässigt band till mina kläder så det är en kamp (töntigt).
gastric bypass, gbp, ragecake,
Idag blev jag äntligen opererad.
Jag kom till Torsby sjukhus vid 08 då jag var tvungen att lämna blodprov innan. Det stod 10:00 på kallelsen till operation men när jag väl kom dit så fick jag reda på att det skulle dröja tills efter lunch innan jag blev opererad. Det har varit en känslo- och tankestorm under dagen och jag ska beskriva det så bra som det går.
Jag satt på sängen inne på uppvak och väntade på min tur och tankarna cirkulerade konstant kring: Vad har jag gett mig in på?
Sköterskorna var jättesnälla och jag fick samma sjuksköterska som jag hade vid min galloperation. Hon, kirurgläkaren, narkosläkaren och en till sjuksköterska pratade ihop sig angående mina problem med morfin och narkosen i sig. De kom överens om en lösning som gjorde att jag inte skulle må lika dåligt. Runt kl. 14:00 så fick jag äntligen komma in till operationssalen. Med nedhasade strumpor och yrsel så fick jag lägga mig på britsen igen. Tankarna kom igen: vad fan har jag gett mig in på?
De förklarade åter igen att jag skulle få andra preparat så att jag inte skulle må skit när jag vaknade. Jag sövdes utan problem och när jag vaknade så mådde jag helt ok. Jag var dock jättetrött och syresatte mig väldigt dåligt. Jag fick syrgas under en lång stund och mådde illa av den. (Det är något med syrgas.. det smakar äckligt och luktar på ett mycket speciellt sätt). Efter det så gick det relativt bra. Jag kom upp på avdelningen och fick ett eget rum. Personalen på avdelningen var däremot riktigt dryga och otrevliga. Men, jag var öm, nästan fri ifrån smärta men med en enorm obehagskänsla i magen. Jag lyckades dricka lite vatten och fick i mig en tablett.
Tankarna nu: nu är det äntligen gjort men fan.. jag kanske inte borde ha gjort detta.
gastric bypass, gbp,