Det är svårt att beskriva hur tiden efter operationen var. Det var ångest, tårar och vemod varje dag. Ingenting kunde ha förberett mig för allt som helt plötsligt dök upp i huvudet på mig. Jag ångrade att jag genomgick operationen, kunde inte hålla mat nere, mådde illa, var orkeslös, hade svårt att få i mig vätska och ville i princip bara dö. Det var nästan provocerande att läsa om andra som genomgått samma operation samma vecka som mig och som mådde bättre än någonsin. I januari gick jag tillbaka och jobbade heltid och nu mår jag oerhört mycket bättre. Har orken tillbaka och kroppen mår bra. Vikten går långsamt nedåt och jag är nöjd med det. Äter det mesta men är försiktig och äter långsamt samt provar inte nya saker borta. Det har kommit till en punkt då jag är nöjd och inte ångrar operationen. Jag har börjat träna på gym och köpte till 25h med en personlig tränare för att få en bra start. Än så länge så känns det fantastiskt bra. Håller mig dock borta från grupper som har med gastric bypass att göra då folk är så besatta av vikt och inte av hälsa. Mina knän mår bra och det finns andra tecken på att operationen var värd sin tid. -27.5 kg totalt sedan början av första flytet. 10kg sedan operationen.
Trodde aldrig att jag skulle skriva det här men... det jobbigaste just nu är att behöva byta ut garderoben. Jag har ett känslomässigt band till mina kläder så det är en kamp (töntigt).
gastric bypass, gbp, ragecake,

Det känns bra idag. Riktigt bra. Det känns som att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Jag längtar tills ett liv då jag har lite lättare att röra mig, att kunna springa långt igen, att slippa människors dömande blickar. För att förtydliga min situation skriver jag följande: jag älskar mig själv men jag älskar inte min PCOS. Den vikt som jag antagligen lagt på mig på grund av min PCOS gör livet svårare. Det är fullt möjligt att fortsätta att leva såhär men jag har en bild av hur det var innan all vikt och det var lättare. Inom 3 månader ska jag få ett möte på sjukhuset i Torsby och jag är så exalterad.

 

Ciao.

Jag tänker väldigt mycket på PCOS just nu och jag tror att jag vet varför.

Dagligen så får jag se människors inlägg på facebook med motiverande texter som handlar om barn och barnbarn samt familjeliv. Ett exempel är: "Barn och barnbarn är den bästa medicin som går att få, och helt utan skadliga biverkningar." Javisst är det bra att mina fb-vänner är glada över sina barn och barnbarn samt att de delar sin eufori om t.ex. att de är gravida eller om sina barn men samtidigt blir jag påmind om vad jag antagligen aldrig kommer att få. Detta beror ju dels på min totala fobi för förhållanden samt min PCOS.

 

I min PCOS-stödgrupp så skrivs det mest om mediciner som kan hjälpa någon att bli gravid, barn, graviditeter och om aktuella partner och deras bröllop. Det är sällan man kan prata om det som ligger mig varmast om hjärtat: hälsa. Övervikt pratar de om men sällan om följderna och det som jag upplever som riktigt jobbigt. Hormonsvallningar och självförtroendet som ofta brister till följd av PCOS.

Det gör mig ledsen. Dels de där bilderna på facebook och fixeringen med barn. Det fanns till och med en tråd där de ville visa upp sina vigselringar. För de som är singlar och inte intresserade av att skaffa barn har det nog inte den glädjande effekt som de ville ha. Jag skriver bara utifrån mitt perspektiv eftersom det är det enda jag har men det är inte mindre jobbigt för det. Det ger en känsla av ensamhet.